12 dagar kvar

Usch! Jag känner mig verkligen kluven... Om 12 dagar vid den här tiden avslutar jag mitt sista pass på jobbet... Dagen efter kliver jag in på mitt nya jobb med nya arbetsuppgifter. Alla mina arbetskamrater, med några få undantag, suckar och ojar sig över att jag tar ett sabbatsår från avdelningen. (För det är precis det jag har bestämt. Att prova det nya jobbet i ett år för att se hur det känns.) Och visst känns det svårt att inte få träffa "familjen" igen. Dom är ju min familj! En kollega uttryckte det så bra: "Man har sin familj och så har man jobbet-familjen." Det är ju precis så det känns! En familj som jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål! Som möter medgångar och motgångar och hela tiden stöttar och supportar varandra. Någon som alltid har tid för en pratstund, allvarlig eller vardaglig. Någon som alltid ser en och säger "Hej" eller "Snygg frisyr" eller "Kul att se dig!" Just därför känns det som om jag sviker familjen. Inte för att vi har avlagt ett löfte om nöd och lust, bara anställning tillsvidare... Men alla känslor man har till alla. Man känner varandra utan och innan och vet precis vad de andra gör, så man behöver aldrig oroa sig för att något glöms bort, eller att någon glöms bort.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!

Inte kan jag skrika heller... Då vaknar kidsen... Just nu känns det bara pissigt.
Fast mitt rationella jag vet att jag kommer att passa för mitt nya jobb och antagligen trivas som fisken i vattnet när jag får sätta händerna i nya saker, nya utmaningar, nya människor, nya arbetstider, ny lön... Det känns verkligen spännande! Men när människor på jobbet frågar hur länge jag har kvar så har jag svårt att med glädje säga: "Bara 12 dagar! Men vem räknar..." Det blir med en suck och ett torrt konstaterande, inte likt mig alls...
Varje dag som går blir en dag närmare slutet på något fantastiskt men också början på en ny resa mot nya mål. Inget varar för evigt!

Carpe Diem