Det var länge sedan det kom nåt inlägg. Jag har helt enkelt inte orkat. Så är det. Ironiskt att man tror att man ska bli fri från en sjukdom på sex veckor som tagit år på sig att utvecklas. Jag är fortfarande trött och tycker att folksamlingar är jobbiga. Även om det är människor jag känner. Samtal, till och med med vänner, tar kraft. Jag blir trött. Hjärtat har börjat fladdra igen. Minnet är kvar men tröttheten består.
Jag och min familj har det bra. Vi har unnat oss att inte göra nåt, och ingen har mått dåligt av det. Vi trivs ihop och jobbar på att få teamet att fungera bra inför skolstarten. Min familj är det viktigaste jag har och de ger mig kraft och ork att ta mig framåt i livet. Vi har varandra och det är gott.
Hittade ett ordspråk som ger mig kraft: "Det spelar ingen roll hur långsamt du går, bara du inte stannar."
Stämmer bra! Inget blir ett misslyckande förrän man slutar försöka, eller stannar.
Ett steg i taget. En dag i taget. Allt kommer att bli bra.
