Idag har det varit ledsamt mest hela eftermiddagen och kvällen. Mest troligt för att jag varit så trött, men hela familjen har varit låg. Cajsa grät vid sänggåendet och längtade efter farfar. Hon sa: "Ibland tänker jag att jag inte ska gå på begravningen för då kanske jag får farfar tillbaka." Det är inte lätt att vara liten. Hon går omkring med en klump i magen lillstumpan. Det är svårt att trösta när man själv inte har några svar, bara önskningar om vad som händer efter döden.
Ljuset jag glömde på Konsum låg där i kassan och väntade på mig! Tack för det! Nu kan vi tända farfars ljus igen!
Vår sorg är stor och vi sörjer alla på olika sätt. Vår förlust ser olika ut. Vi kan inte bära varandras sorg, men vi kan stötta och hjälpa varandra att ta oss framåt. Att sörja är viktigt. Om man inte gör det går man sönder inuti. Man måste tillåta sig att känna saknad, att minnas, att prata om den man sörjer. I sorgen är inget fel eller konstigt, men man måste våga släppa in den, våga möta den, våga vara ledsen. Ledsen för sin egen skull, sin egen saknad.
Ta hand om varandra. Kärlek!
Chip
