fredag 7 mars 2014

2014 066

Så sitter man här igen med ångesten som kommer krypande. Självkänslan i botten. Känslan av att inte vara bra nog. Att inte duga. Att alla andra är så mycket bättre än en själv.
Javisst! Det är bara att rycka upp sig och ta tag i allt. Det är bara att göra! Du är bara lat som inte ids.
Om det vore så enkelt ändå. Jamen det är det säger du. Jo, för dig kanske. För mig som ändå inte är värd något och som ändå kommer att misslyckas är det inte lika enkelt. För mig går det inte att få in fasta rutiner för egentid och egenträning. Jag har försökt. Flera gånger. Jag har gjort scheman. Tränat hemma. Kämpat. Men det faller alltid på sin egen orimlighet. Mina rutiner är inte lika viktiga som resten av familjens. Jo men visst är de det! Det är ju bara du tränar! Ja precis, med andan i halsen och stressen i hasorna. Det var därför det blev så här, i kombination med så mycket annat. Högt blodtryck och förstorat förmak vänster. En kort promenad var för jobbigt. Det straffade sig idag. Självkänslan hamnade direkt på noll igen.
Jag funderar på att gå ur Facebook och instagram. Inte för att jag inte gläds med dem som lyckas, det gör jag verkligen, utan för att det andra gör talar om för mig hur värdelös jag är som inte gör. Förstår du? Att dessutom pga fel på sköldkörteln bara öka i vikt inte gör saken bättre. Det spelar ingen roll vilken diet jag har eller hur jag tränar, jag går upp i vikt i alla fall. Min ämnesomsättning är paj. Jag har förhoppningen att akupunkturen ska få den på rätt köl igen, men det kräver att jag sköter mig minutiös på stressfronten, med maten och träningen. Ta tag i allt. Hur gör man det utan att bli stressad, förklara det för mig! Och kom inte med nåt skitsnack om att det bara är att göra. För det är det inte! Det behövs så lite för att luften ska ta slut, pulsen stiga och ångesten öka om någon annan sätter sig och planerar mitt liv och säger att saker är skitenkla utan att förstå hur mitt liv är upplagt. Det är jättelätt att hitta lösningar till andra människor och säga hur och vad de ska göra. Då behöver man inte ta något ansvar själv. Tro mig, jag vet, jag gör det varje dag! Men att göra nåt åt sin egen situation är nåt helt annat. Så är det bara.
Just nu ska jag försöka lära mig att leva i nuet (igen) och njuta av resan på väg mot målet. Leva och njuta som om varje dag är den sista, för det kan vara så.
Nu blinkar det oroväckande i lysena. Stormen utanför fönstret hotar att göra oss strömlösa. Jaha.
Bilden: FaceTime med Elis, Greta och Jenny. Ännu en trevlig fredagstradition!
Chip

Inga kommentarer: