Idag skulle Fredrik ha fyllt år. Han dog på tok för ung. Mitt i livet. Han fattas för många människor, sin familj, sin fru, sina barn, syskon, föräldrar och vänner och arbetskamrater. En solstråle som slocknade. Mina tankar finns hos dem som blev kvar. Ett år av sorg har passerat.
Idag är jag ledsen över att livet inte alltid blir som man önskar. Att den här hösten inte kommer att bli annorlunda jämfört med andra höstar. Jag är och förblir ensam i familjeföretaget med planering och läxor, skjutsningar och hämtningar.
Jag vet att det är så. Jag måste bara acceptera att det är så. Johans jobb måste få ta hans tankeverksamhet, sömn och fritid. Tydligen. Men ensamhet i en tvåsamhet är nästan värre än ensam i ensamhet. Fast vad vet väl jag om det. Egentligen. Just nu vältrar jag mig bara i självömkan en stund innan jag tar nya tag och börjar med dagens middag. För mat måste vi ju ha...
Ett steg i taget. En dag i taget. Allt kommer att bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar