Idag har det varit en lång dag. Började med akupunktur, sen hem och fixa lunch, vara taxi och skjutsa barnen till kompisar, åka hem till ett tomt hus och en kopp kaffe, städade akvariet, städade köket, hämtade barn, fixade middag och åkte till Bygdeå för Vägkyrka med kommunens tre kyrkokörer, Sångglädje och Gospelgruppen.
Det var jobbigt att gå in i kyrkan. Den var nästan fullsatt. Alla körer sjöng tillsammans Take me back och tårarna började rinna. Kunde inte stoppa dem. Så vackert. Så mäktigt. Längre fram i programmet sjöngs Åke Swahns sång och fler tårar. Jag upptäckte under kvällen att det var en lucka i mansstämman mellan Torgny och Jan-Olof och hann tänka att de fortfarande lämnar plats för Torsten. Sen såg jag en grå kalufs och förstod att det stod någon där. Mera tårar.
Många människor hade en relation till Torsten. Han hade speciella relationer med alla i sin närvaro. Sin fru. Sina barn, lika intensiv men på olika sätt. Sina barnbarn. Han hade en förmåga att se det speciella i var och en av dem och älskade dem av hela sitt hjärta. Sina vänner. Alla vänner kände sig speciella i hans närvaro. Även jag hade en speciell relation med Torsten. Han var min extrapappa, men det vi hade gemensamt var musiken. Vi delade kunskap och erfarenheter på ett sätt där inte alltid ord behövdes. Vi hade vårt och jag saknar det. Jag saknar dig. Den här kvällen var den jobbigaste på länge. Hade tänkt gå till graven men orkade inte. Ville bara bort. Hem. Bort. Springa ifrån allt.
Jag vet nu varför jag är så arg. Min sorg är större än jag tillåtit den vara eftersom jag alltid satt andras sorg före min. Andra har varit viktigare. Varför det blev så vet jag inte, annat än att min uppgift här i livet är att hjälpa andra och då kan jag inte ge plats åt mig själv. Jag vet nu att det är det som har gjort mig sjuk. Genom att alltid sätta andra först förnekar jag min egen lycka. Genom att sätta andra först har jag urholkat mig själv.
Varför? Vem vet. Hur som helst är det slut med det nu. Från och med nu sätter jag mig själv först. Om inte jag mår bra kan jag inte utföra mitt uppdrag. Jag måste tillåta mig att sörja.
Konserten var fantastisk! Jag saknar att vara delaktig i kören och ser fram emot att börja om till hösten. Mina körkompisar har inte glömt mig och kramade om mig efteråt. De berättar att jag saknas och det känns skönt med bekräftelse.
Ett steg i taget. En dag i taget. Allt kommer att bli bra.
Bilden är från konserten.
1 kommentar:
Du skriver så vackert mitt barn, när jag läser vad du skriver så kommer tårarna, hoppas nu att du orkar bli frisk, och fortsätta hjälpa andra, och framför allt fortsätta i kören, för där tycker jag du hör hemma. Kram älskade unge. <3 mamma
Skicka en kommentar