Nu vet jag hur det känns att ha stressymtom. Hur det känns att inte minnas vad man gjorde igår eller före lunch. Att inte minnas samtal man haft med människor. Att inte kunna göra flera saker samtidigt. Att inte kunna fokusera. Att inte kunna se klart. Att ha en lätt yrsel och tappa balansen. Att älta skitsaker om och om igen och inte kunna bryta tankemönstret. Att gå omkring med ständiga katastroftankar. Att inte kunna stava ord. Att fingrarna inte lyder när man skriver på datorn. Att inte komma ihåg saker som man faktiskt har skrivit upp. Att inte sova på nätterna eller drömma de mest sjuka saker. Allt det där har jag accepterat. Det är okej att det är så just nu. Humorn finns kvar. Skrattet. Konstaterandet att jag nog är ur balans men att det kommer att bli bättre.
Idag har jag haft hjärtklappning. Hela dagen. Med korta uppehåll. Oavsett vad jag gjort. Suttit. Gått. Stått. Det spelar ingen roll. Pulsen hoppar över slag. Hjärtat slår hårt. Kroppen reagerar konstigt. Jag har försökt acceptera det faktum att det är så här, men nu är gränsen nådd.
Imorgon hoppas jag att jag får hjälp. Att vägen tillbaka till livet börjar för min väg är påväg att ta slut. Kroppen kollapsar sakta men säkert. Otäckt? Ja. Det är otäckt. Rädd? Ja. Jag är rädd. Mina logiska strategier räcker inte längre till. Ja. Jag hoppas på hjälp imorgon.
Chip
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar