Gallstensanfall

Så har man provat på några nya saker i sitt liv:
1.Gallstensanfall som inte givit med sig trots maxdos medicin.
2. Åkt ambulans.
3. Legat som patient på kirurgen 3.
4. Blivit kränkt av en läkare som säkert hade hemlängtan redan innan han kom till jobbet den morgonen.

Torsdag eftermiddag. Stressig. Cajsa ska till träningen. Fixar middag till barnen, det räcker inte till mig. Köper mig en korv på OK. En baguette med ost och baconkorv. Kommer hem. Känner ett tryck under revbenen men försöker i vanlig ordning förklara bort det med gaser eller för stabbig mat. 22.00. Smärtan är tydlig ute till höger. Ont. Tar 2 Papaverin och 1 Diklofenak. Väntar. 23.30. Tar 2 Papaverin till. Lägger mig i sängen. Somnar oroligt. Vaknar 01.00 av att jag vill kräkas. Magen gör jätteont. Går ner. Kräks. Ingen lindring i magen. Mera medicin. 2 Papaverin och 1 Diklofenak. Kan inte vara stilla. Står på alla fyra. Ligger i fosterställning. Hoppar. Gråter. Svettas. Fryser. Det lättar lite. Tar ny fart. Mera ont. 10 på VAS, lätt. 01.45. Ringer 1177. Får vänta i två minuter som känns som 15. Får inte ta mera medicin. Du måste in på akuten. Jag har 5 mil dit, hur gör jag. Ring ambulans. Jaha. Tack då. Är jag så viktig att jag behöver en ambulans. Tänk om någon dör för att jag har lite ont i magen. Tänk om det ger med sig i Sävar och jag får skämmas. Tänk om. Tänk på dig själv Anna. Ja ja. Ringer 112. Får prata med en sköterska så vill veta hela historien. Andra gången under natten jag berättar den. Meddelar att ambulansen är på väg. Prio: iltransport. Jaha. Klä på sig. Skaka liv i Johan och säga att jag åker. Du måste fixa allt imorrn. Barnen med taxin. Frukt. Skriver en lapp till Alice om gympakläder. Packar ner tandborsten i handväskan. Väntar. 5 minuter. 10 minuter. Hur kan tiden gå så långsamt. Så hör jag en bil på gården. Ser en backande bil. Blir nervös. Gör jag rätt. Tänk om det ger med sig. Två manliga ambulansförare kommer. Ser bekanta ut. Har sett dom förr. Anders och Lars. Änglar. Frågar lite. Tar med mig ut i ambulansen. Jag låser dörren. Sätter mig på britsen. Spänns fast. Skjutsas in. Dörrarna stängs. In kommer Anders. Lars kör. Pratar lugnt. Frågar. Berättar igen. Hela historien. Kollar puls och blodtryck. 125/90. Puls 87. Får en nål i armen. Imponeras av finmotoriken i den skakiga ambulansen. Får lite koksalt. Får 2,5 mg Ketogan. Jag blir varm. Direkt. Illamående. Vill kräkas. Bäst att berätta det. Får en kräkpåse. Får ett medel mot illamående som heter Ondonånting. Inte ens Anders kan säga det. Vi övar en stund på namnet. Pratar om jobb. Utbildning. Barn. Mina barn. Gud vad jag saknar dom redan. Mina barn. Jag försöker lista ut var vi befinner oss genom att titta ut genom bakrutan. Allt är svart. Lysen ibland. Långtradare. Preem. Var ligger Preem? Just det. Sävar. Har fått 2,5 mg Ketogan till då den första dosen inte tog bort smärtan. Känner mig lite full. Och varm. Trycket är bättre. Anders ringer akuten och berättar att vi kommer. Erik svarar. Erik som gick i min klass under utbildningen. Känns tryggt. Vi sjunger med till radion som spelar It´s my life med Bon Jovi. Sen blev det nåt annat. Ljudet sänks. Vi åker i den nya ambulanstunneln trots att jag inte är Prio 1. Framme i garaget på akuten. Klockan är 03.00. Törs inte kliva ur ambulansen själv. Det snurrar. Får åka på båren. Byta brits. Sjuksköterska kommer och säger hej. Leon. Trevlig. Säger hej då till Anders och Lars. Blir väl omhändertagen av Leon, Camilla (usk) och Peter (AT-läk). Trötta är vi alla. Jag berättar min historia tre gånger till. Camilla tar prover. Jag kissar i en mugg. Peter pratar, klämmer och lyssnar. Han har små barn hemma. Vi pratar om blåbär och barn. Får mera Ketogan. Ett dropp Ringer-Acetat. Värmen kommer. 04.00. Rullas upp på kirurgen 3. Peter gav mig hopp om läkarkåren. Det finns bra läkare. Han kommer att bli bra. Han såg mig. Människan. Inte diagnosen.
Blir insläppta av nattpersonalen. Säger hej då till Camilla. Får en nattskjorta. Blir inskriven av nattsyster. 04.30. Borde sova. Slumrar till. Vaknar efter 10 minuter. Tittar på klockan. Gör så tills telefonen durrar till kl. 07.05. Familjen har vaknat. SMS:ar med Johan. Längtar hem. Får ett Glucosdropp kl. 08.00. Väntar på ronden. Får två omgångar smärtstillande. Är hög när ronden kommer. Blir utskrattad av doktor Fredrik då jag hävdar att brödet startade detta, inte fettet. Ingen operation. Ingen röntgen. Ingenting. Du får gå hem när smärtan är borta. My ass. Smärtan försvinner inte med Ketogan. Den finns där hela tiden. Jag vill hem. Gråter för mig själv. Får prova äta. Smärtan kommer tillbaka. Får med mig recept på Spasmofem. Tack och hej. Det kommer en kallelse för uppföljning om en månad. Ja visst. Då kan vi prata om operation. Tack Maud och Catrin som skötte mig hela dagen!
Hämtas av Johan. Sover i bilen medan han handlar. Åker hem. Tar en Spasomfem och somnar. Sover gott. Väcks 19.00. Middag. Äter grillat. Nu gör magen uppror. Så är det. Life´s a bitch.