torsdag 27 maj 2010

Härom kvällen satt jag och sydde...

Och för er som känner mig så vet ni att jag funderar mycket när jag sitter och skapar vid symaskinen. Just den här kvällen höll jag ett långt tal till kommunfullmäktige i Robertsfors kommun. Det var ett långt och, tycker jag, klokt tal. Men kommer jag ihåg det idag? Nä.

Det handlade om samarbete. Om framåtsträvan och en önskan om att alla ska få det bra. En önskan om en bra barnomsorg, en fungerande skola och en bra äldreomsorg. En önskan om att kommunen ser till sin personal och vårdar dem ömt då de sliter i motvind dag ut och dag in. Många kvinnor är på gränsen till utbrändhet och mår psykiskt väldigt dåligt.

I en liten kommun måste det viktigaste vara att samarbeta. Robertsfors kommun har ett mål att bli sveriges bästa kommun år 2020. (Eller var det 2050?) Min fråga till kommunfullmäktige blir då: Vad tänker man bli bäst på? Flest innevånare? Det har vi förlorat för länge sedan. Bäst barnomsorg? Låååångt kvar. Barnomsorgen blir bra först när personalen mår bra och man har resurser att minska barngrupperna och nå upp till målen. I många fall anser personalen att de bedriver förvaring istället för utveckling... En bra skola? Tja, där är det också långt kvar. Resultaten visar att andelen barn med ej godkända betyg i kärnämnena ökar. Varför är det så? Jag vet att lärarna gör vad de kan med de resurser som finns tillgängliga, men till sist tryter orken och engagemanget då man hela tiden möter hinder istället för medvind. Är det sveriges bästa äldreomsorg vi vill ha? Då måste man fundera på en förbättring, på lång sikt... Eller är det sveriges friskaste befolkning de är ute efter? Visserligen är kommunens sjukskrivningstal ett av de lägsta i landet, vilket i sig är bra, men alla som väljer att inte sjukskriva sig eftersom man inte har råd att vara hemma syns inte i statistiken. Man väljer att ta ut komptid eller semesterdagar för att ha råd att vara hemma några dagar. Alla som lever på gränsen till vad de orkar med. Hur länge till ska de orka? Vad händer när de verkligen inte orkar mera och faktiskt sjukskriver sig? Vilken kostnad blir det?

När ska man sluta stirra sig blind på siffror och börja se till människorna som befinner sig I verksamheten, ute i verkligheten. Människor som sliter för att ge andra människor en dräglig miljö. Jag vill att mina barn ska få gå i en skola där lärarna känner engagemang och arbetsglädje. Där moralen är hög och resurser kan sättas in där de behövs, till de elever som behöver det. Jag vill att mina barn ska ha möjligheten att välja en gymnasieskola i kommunen, en som klassas som Sveriges bästa med pigga, glada och engagerade lärare. Jag vill ha en äldreomsorg där jag själv kan bestämma när det är dags att flytta in till äldreboendet och inte tvingas bo hemma i min ensamhet. Jag vill kunna känna delaktighet och ha inflytande över mitt liv även när jag passerat 65.

Jag valde att flytta till den här kommunen för jag trodde att det fanns en sanning bakom visionerna, men än så länge har jag mötts av kortsiktigt tänkande, politisk smutskastning på sandlådenivå i media, utarbetad personal i barnomsorgen som ändå försöker möta oss föräldrar med ett leende, trots att man egentligen inte orkar, förtvivlad personal inom äldreomsorgen som känner otillräcklighet och en svag politisk ledning.

I en liten kommun i det avlånga landet Sverige är det viktigt att hålla ihop. Värna om människan. Sluta tjafsa om småsaker och sluta pinka in revir till höger och vänster. Fatta ett beslut om åt vilket håll man strävar. Gör en hållbar plan och stå för den. Tänk långsiktigt. Oavsett vem som styr kommunen så ska planen följas. Välkommen till Robertsfors, den hållbara kommunen. Visa att ni står bakom de orden. Tillsätt tjänster med engagerad personal. Alla ni som sitter i det röda huset och bestämmer, ge er ut i verkligheten. Möt människorna, lyssna på vad de har att säga. Visa ert intresse!! Idag är det inte många som har förtroende för er då ni inte syns. Låt politikerna i Stockholm sköta sandlådesnacket. Visa att ni är norrlänningar som står för ert ord med båda fötterna på jorden. Förenkla beslutsprocesserna och se människorna! För hur det än är så är det dem som gör att ni har ett jobb. Lägg bort storhetsvansinnet och egoismen. Skaffa egotrippar i en TV-show, inte i kommunpolitiken!

Det var väl ungefär så jag tänkte... Jag, en liten medborgare med en önskan om en bättre värld att leva i.

3 kommentarer:

piDDa sa...

Härligt skrivet Anna!
Du kanske skulle satsa på engagemang i kommunen? Det är ju valår.

Hur som helst, bra skrivet och det skulle kunna vara vår kommun också!

Anna sa...

Tack Peter! Men jag har inte hittat nåt parti som passar min ideologi...

Ulle sa...

Heja Anna! Det där var det bästa jag läst på väldigt länge när det gäller politik och sånt!! Håller med dig helt och fullt!!!